Nationalekonomer har länge grunnat på poängen med att ge julklappar. Joel Waldfogels klassisiska artikel kom fram till att dödviktsförlusterna av julen är enorma då mottagarna i genomsnitt värderar sina julklappar en bra bit under inköpspriset. Hade kostnaderna för att införskaffa de ouppskattade klapparna räknats in så skulle effektivitetsförlusterna blivit än större. Det är därför nationalekonomer nickar uppskattande när de ser maffiafilmer där gangstrarna ger varandra kuvert med kontanter i julklapp (Robert har utrett en annan mekanism för att minska förlusterna).

Den mer nyanserade moderna nationalekonomin har emellertid en mindre primitiv syn på människan och forskningen lyfter nu fram aspekter som att vi via julklapparna signallerar att vi är generösa människor som lagt ner tid och möda på att hitta den rätta julklappen. Att ge pengar är enligt detta synsätt helt enkelt för lätt. Frågan är då vad som händer med traditionen att ge julklappar när det blir allt enklare och bekvämare att hitta en bra gåva?

Jag ser två möjligheter, som inte utesluter varandra. I vissa kretsar kommer det att gå inflation i att hitta inte bara bra, utan perfekta, julklappar. Detta är särskilt viktigt för givare som vill signallera kreativitet eller genuin kunskap om mottagarens preferenser. Möjligheten att signallera altruism eller generositet genom att ge gåvor i stället för pengar har däremot minskat, varför vi under granen även kommer att se alltfler kontantekvivalenta gåvor som presentkort, biobiljetter och gåvor till välgörande ändamål.

Dessa kontantekvivalenta gåvor är en märklig skapelse och frågan är vad man egentligen signallerar genom att ge dem (se Jespers inlägg). Min prediktion är därför att de på sikt kommer att försvinna och till viss del ersättas av rena kontanter. För även om det kan te sig lite absurt att byta pengar med varandra, så signallerar det åtminstone — precis som varje gangster vet — att man har förtroende för mottagaren och räknar med att inte bli blåst.

Varför är det då så vanligt med bindningstider för vissa typer av abonnemang? Jag misstänker att det främst handlar om att företagen försöker utnyttja våra mänskliga brister: att vi är tidsinkonsistenta och helst skjuter kostnader på framtiden och att vi har svårt att förutse sina framtida behov i synnerhet på en så föränderlig marknad som telekommarknaden. Dessutom utnyttjar de säkerligen att vi helt enkelt har svårt att överblicka vad kostnaden är för olika typer av abonnemang.

Om leverantörer inte hade bindningstider skulle de behöva ta ut en högre inträdesavgift för att täcka kostnader för administration och anslutning av en ny kund. Detta ogillas av tidsinkonsistenta konsumenter som hellre ser att kostnaden sprids ut under bindningstiden och som inte korrekt förutser det eventuella behovet av att byta abonnemang innan bindningstidens slut. (I mitt eget fall var jag nära att teckna ett långt abonnemang för mobilt bredband, vilket kort därefter skulle varit helt onödigt eftersom möjligheten att använda telefonen som mobilt bredband introducerades.)

Jag har svårt att se hur bindningstider kan vara till nytta för konsumenten (men jag ser fram emot motargument i kommentarstråden!). Denna slutsats verkar delas av Stefano DellaVigna och Ulrike Malmendier som analyserar frågan teoretiskt i en artikel från 2004 (se sektion IV) under förutsättning att konsumenterna är tidsinkonsistenta. Min förståelse av den tidigare litteraturen är att det är svårt att förstå varför företag har bindningstider om konsumenter är helt rationella (se t.ex. den här artikeln). Ytterligare en negativ aspekt av bindningstider är att det förmodligen hämmar konkurrensen — konsumenterna blir inlåsta och kan inte byta till en billigare och bättre leverantör under bindningstiden (en fråga som jag f.ö. inte tror har analyserats ordentligt i litteraturen).

Rapporten från Konsumentverket innehåller även många andra intressanta uppgifter om telekommarknaderna ur konsumentperspektiv. Den enskilt kanske mest uppseendeväckande uppgiften är att 46 procent inte alls höll med om att de jämfört flera olika alternativ innan de tecknade ett abonnemang. Med tanke på den höga förändringstakten på telekommarknaden och den stora prisvariation som finns på t.ex. mobiltelefonmarknaden (vilket en snabb titt på telepriskollen.se avslöjar) förefaller det som svenska konsumenter skulle ha mycket att tjäna på att noggrannare jämföra fler alternativ innan abonnemang tecknas.

Under senhösten har en skandal rullat upp på Försäkringskassan (FK). Det gäller de anslag som regeringen årligen anslår till FK för forskning om socialförsäkringarna. Det är nämligen av stor vikt att FK:s verksamhet förankras i kunskap om socialförsäkringssystemens funktionssätt.

När årets anslagsfördelning presenterades av den vetenskapliga prioriteringskommittén, som uppdragits att bedöma och rangordna ansökningarna, fick myndighetens nytillträdde GD Dan Eliasson problem. Endast ett av de 32 föreslagna anslagen godkändes av Eliasson med förklaringen att de inte var av relevans för FK:s verksamhet. Detta beslut bestreds dock av professorerna i kommittén, som ifrågasatte Eliassons kompetens att på kort tid bedöma alla dessa ansökningar. Men Eliasson ville inte ändra sig varför kommittén har avgått och förklarat sig i följande brev:

Till Försäkringskassans generaldirektör

Vi, Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté, har i e-brev 111125 påtalat att Ditt beslut att retroaktivt ändra på ansökningskriterierna är fullständigt oacceptabelt. Vi har ägnat åtskillig tid åt att utifrån vetenskapliga kriterier bedöma och rangordna ansökningarna. Att Du som GD griper in och ändrar i den rangordningen utifrån vad Du anser vara i FK:s intresse är möjligen Ditt privilegium, men då ska inte FK skylta med ett forskningsråd som ett slags legitimitetsskapande fasad.

Det här är inte första gången en GD vill gripa in och själv fördela medlen. Senast det hände att GD ville ändra i prioriteringskommitténs beslut, meddelade följdriktigt samtliga i gruppen att de ämnade avgå om GD stod fast i sitt beslut. GD backade då. Den händelsen är väl känd i forskarvärlden, liksom i forskarnas nätverk utanför akademin. Det kommer även denna att bli.

Härmed anmäler vi att vi med omedelbar verkan ställer våra platser i Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté till förfogande.

Professor Johan Fritzell
Professor Björn Lindgren
Professor Jon Pierre
Professor Ann-Charlotte Ståhlberg
Professor Lotta Vahle Westerhäll

Det bör påpekas att GD förstås har ansvar för att myndighetens pengar används väl. Men det retoraktiva och ensidiga urvalsförfarandet från Eliassons sida är ändå graverande. Om man tror att FK är en myndighet med egna intressen, som t ex att i media och kunskapssfären framstå positivt gentemot politiker och allmänhet, är det problematiskt om man som FK börjar handplocka forskning att finansiera. Är det bara sådan forskning som bekräftar FK:s uppdrag på ett positivt sätt som får pengar?

I långa loppet kommer förstås även den kritiska forskningen att finna nya finansieringsformer, men på kort sikt är det en annan sak. Att först lansera forskningsmedel utifrån vissa urvalskriterier som forskare kan söka, och därefter ändra dessa kriterier så att enbart den forskning GD/FK bedömer relevant får pengar, är inte hur en slipsten ska dras. Åtminstone inte om man vill värna forskningens frihet.

Ett dåligt exempel är marknaden för begagnade bilar. Exemplet kommer från ekonomipristagaren George Akerlofs artikel ”The Market for Lemons”. Argumentet är välkänt för alla som läst en grundkurs i mikroekonomi. Köparen kan inte skilja på bra och dåliga bilar. Därför kommer alla säljare att hävda att de har bilar av hög kvalitet och sätta ett förhållandevis högt pris. Till detta höga pris finns dock ingen köpare som är beredd att köpa en bil av genomsnittlig kvalitet. Detta gör att marknaden kollapsar.

Det grundläggande problemet i exemplet är alltså assymmetrisk information. När det gäller begagnade bilar är problemet att säljaren är bättre informerad än köparen och inte trovärdigt kan dela med sig av denna information. Marknaden för begagnade bilar både existerar och är livaktig, så i praktiken finns det många sätt att komma runt problemet. När det gäller varor och tjänster där säljaren är bättre informerad har jag svårt att hitta exempel på marknader som inte bara är frånvarande i teorin, utan även i praktiken.

Desto mer exempel finns då det motsatta förhållandet råder, det vill säga då köparen är bättre informerad. Detta gäller särskilt försäkringar. Till exempel finns mig veterligen ingen marknad som försäkrar dig mot att hamna i fängelse eftersom försäkringsbolagen inte har information om vårt kriminella riskbeteende. (Serien Anklagad som just nu sänds i SVT illustrerar att även vi som vanligtvis inte är kriminella skulle kunna ha nytta av en sådan försäkring.)

Min fråga till Ekonomistas läsare är därför att komma med förslag på fler marknader som inte finns på grund av informationsproblem, och då är jag framförallt intresserad av annat än försäkringar där det är ganska lätt att hitta exempel.

I tacktalet på den efterföljande banketten levererade Thomas Sargent sju nationalekonomiska lärdomar som jag tycker är värda att upprepa:

1. Many things that are desirable are not feasible.

2. There are tradeoffs between equality and efficiency.

3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.

4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.

5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.

6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).

7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).

1. Barry Eichengreen tror inte på en eurokrasch under 2012.
2. Felix Salmon tror på en eurokrasch och global recession.
3. Carl B Hamilton argumenterar för ett djupare svenskt engagemang i EU.
4. Nils Lundgren påminner om varför euron var en dålig idé från första början.

Bilden nedan är fördelningen av röster för det styrande ”Förenade Ryssland” vid olika antal ”röstningslokaler” över hela Ryssland. En punkt på linjen visar helt enkelt vid hur många lokaler (på y-axeln) fick Förenade Ryssland x procent av rösterna (på x-axeln). Statistiskt sett skulle man förvänta sig att en sådan fördelning är relativt jämn med en topp runt det antal röster man faktiskt fick. Bilden visar åtminstone två förvånande detaljer. För det första finns det väldigt få lokaler där partiet fick 49%, desto fler där man fick precis över 50%. För det andra så uppvisar den högra delen av fördelningen ett märkligt mönster av toppar runt alla ”jämna tal” (60, 65, 70, 75 etc.). Detta bevisar förstås inget men är konsistent med att de inrapporterade siffrorna fixats till lite samtidigt som det är väldigt svårt att komma på en ”naturlig” förklaring till detta. (Jag har också tittat på motsvarande bild för lokalerna i Moskva regionen för alla partier och de visar en liknande topp runt 30% och en precis över 50 % men inget mönster för de andra partierna.Figurerna är framtagna av Maxim Pshenichnikov och finns tillsammans med andra intressanta observationer här).

En annan uppgift, som är långt ifrån representativ men som kommer ganska nära en bra randomisering, kommer från Nadia Yaciks blogg (på ryska). Hon var valobservatör och hade redan innan valet kommenterat kring sätt på vilka det fuskats i tidigare val. Resultaten nedan visar röstfördelningen i hennes vallokal (inom parentes nedan) jämfört med en grannlokal som inte hade några valobservatörer. Upptagningsområdena för respektive lokal är mycket lika i termer av vad som brukar kallas ”observerbara karakteristika”. I lokalen med valobservatörer fick Förenade Ryssland 30 procent jämfört med 60 procent i grannlokalen där inga observatörer fanns. För de andra partierna var fördelningen ungefär att alla fick ungefär dubbelt så stor röstandel i lokalen med valobservatörer. (Den rysktalande kan kolla den officiella statistiken här. Vallokal med observatörer är 712 och den utan 710).

Det finns många fler exempel att välja bland men ytterligare en ovanligt flagrant detalj i valet är delresultaten från Tjetjenien (nedan rapporterade i officiell rysk tv) där Förenade Ryssland tydligen fick 99.5 procent av rösterna.

I en intervju med Novaya Gazeta anser Michail Gorbatjov tydligen att misstankarna om valfusk är så allvarliga att myndigheterna borde utlysa nyval. Oavsett hur det blir med den saken så finns det stor anledning att vara bekymrad för utvecklingen i Ryssland, och mera allmänt är det nog som Robert Bates och medförfattare konstaterar i slutet på sin artikel ”Democratic Transitions”: ”Att gå från autokrati är inte det samma som att gå till demokrati” Däremellan finns en form som är annorlunda och som kommer vara central i många länder framöver.

Läs även Konstantin Sonins längre analys av valet och valfusket här.

(Tack till Elena Paltseva för tips och översättningshjälp).

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.

Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.

Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.

Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar.  Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.

Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).

Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.